peigi

Whoohooo snart är det nytt år! Frågan är om jag kan lämna det som varit med gott sinne? 2007 var och är året som rungade ganska bra:

• I januari var det äntligen dags, socionomexamen togs emot med öppna armar efter 3,5 års slit
• I februari fyllde min blivande 30 år... och jag och Tess hade våra vinkvällar 1-2 gånger i veckan
• I mars pluggade jag alltför mycket, sökte sommarjobb och fick det och var alltjämt galen.
• I april var jag ledig i 1,5 vecka. Sanna mina ord, jag var ledig för första gången på flera år!!
• I maj var vi på 90 -60 -30 -2o-års fest... men innan det så förlovade vi oss, började planera bröllop och fick skavsår av ringarna innan vi och fingrarna anpassade sig efter det nya.
• I juni tog jag körkort och så flyttade vi från Umeå till Skultuna.
• I juli.... usch.... jobbade jag bara. Jooo, sökte i min enfald en tillsvidare-tjänst jag aldrig trodde jag skulle få.
• I augusti... jobbade jag... och fick förlängt på mitt vik... Tror jag badade en gång
• I september trodde jag att jag skulle fixa jobb och plugg på heltid vardera lätt som en plätt. Jag gav upp plugget ganska snart och kände mig som en flopp. Sedan har jag för mig att det var i början av september jag blev erbjuden tjänsten jag hade sökt. Och förlängt på andra jobbet i ett år.
• Men jävlar, nu håller jag på att glömma vikariefesten vi hade i september.. Holy Moly!!!
• I oktober tackade jag för mig på Särskilda omsorgen, lämnade min roll som vikarie och axlade en annan, betydligt skönare roll som fast anställd. Jag tog också tag i mitt shoppingmissbruk som varit sorgligt lidande sedan våren. Min kära mor vallfärdade ner för att jag skulle komma igång ordentligt och stötta mig genom de första lyckorusen.
• I november var jag en hejare på att ta bilen till jobbet tills jag höll på att krocka med en galning.
• I december.. huvva huvva huvva... Julbordet med jobbet.... jag bowlade för första gången på flera år och var alldeles lyrisk över att jag inte hade gjort ont... (kan tro det, jag tror anledningen stavas V I N), jag hade ett alldeles för tungt klot som jag envisades med att ha, tappade det flera gånger men jag var ändå (med tanke på omständigheterna) riktigt bra. Vidare var jag upp på scen och sjöng karaoke så till den grad att jag inte törs gå till det där stället nå mer. Även om jag var långt ifrån värst den kvällen. Tog bland annat tonerna till the One and Only och jag bara undrar, var är min sk ödmjukhet? Min självironi brukar innefatta nedvärderingar av mig själv, inte egofixeringar...
• I december var det även dags för hälsoprofil, lånelöften och jakt efter lägenheten vi ska köpa... Lägenheten blir förhoppningsvis av under 2008, frågan är bara om jag om ett år är fru eller fröken och hur i hela friden jag överlever en ordentlig semester!

Jag tror att the One and Only får avsluta min resumé av mitt 2007. Den får symbolisera mina framgångar och egenheter under året och vara min version av "jag är duktig jag!" i gott och väl ett dygn till.

För er som inte minns eländeslåten:
http://www.youtube.com/watch?v=EJxxYlcN0Is&feature=related


Nyårslöften då... ? Jag har lovat mig själv att avlägga löften som jag vet att jag kan hålla.. dessa lyder som följande:

1. Jag ska fortsätta dricka kaffe (måttligt)
2. Jag ska fortsätta dricka whiskey (det är ju faktiskt vin som gör att man bowlar åt fel håll och sjunger karaoke)
3. Jag ska ha semester

Så, det får duga!
Nu ska jag till sängs och vila upp mig inför ett dagspass på jobbet... Går bara till 13.30 och sen blir det partaj!

Vi spanade in vigsellokalen igår... och fann vår festlokal på samma gång, bara ett stenkast (hehe) bort! Känns toppen! Känns som om vi kom flera mil närmare dagen D nu. Det får inte plats så många, men det är så mysigt där så det känns bara givet! Är egentligen bara bra att det inte får plats så många, vi är ju inte rika precis.  En positiv sak är att jag kan slappna av lite - när man inte har samma rosa drömmar som alla andra eller inte tycker det är självklart att visa känslor utåt så blir det lite press om det ska vara en massa folk med. Kontentan av själva bröllopet är ändå att jag ger Nicke ett löfte... och därefter blir allt så mycket enklare juridiskt sett! Fast det får man inte säga högt - tydligen så ska man gifta sig av kärlek, inte av juridiska skäl, personligen anser jag att det är underförstått.... men det är jag det, jag förstår inte hur man kan drömma så om bröllopsdagen, själv drömmer jag mest om vårt gemensamma liv. Kanske är det därför som Nicke verkligen är med och planerar för jag hade ingen färdig (eller ingen) bild av hur det skulle vara.... Faktiskt är det han som mest har fixat och donat hittills - även om jag kom med idén till vigsellokalen (storartat!). Jaja, jag vet inte, vilse i min egen trädgård typ.

Insåg ganska snart att det är upp till mig att fixa inbjudninskorten om tanken är att göra dem själv, istället för att trycka upp. Nickes underbara citat "När ska du ha tid med det!?" Inte "vi" utan "du" :o) Om vi däremot skulle trycka upp så kunde han vara med sa han, men absolut inte sitta och pyssla för hand. Det är väl inte mer än rättvist förstås, med tanke på allt han har styrat med nu!

Imorgon är det p-meeting på jobbet, hehe!


Undrar när min antagligen svettige karl kommer hem från träningen då.. Jag är hungrig, maten är klar och faktum: lagad av moi!

Long time no see...
Det jag gör just nu är att gå mellan jobb och bostad, eller gå och gå, åka däremellan snarare. Vad gäller det sociala livet ligger jag sorgligt efter och jag ber om ursäkt till alla familjemedlemmar och vänner som nog undrar om jag gått upp i rök. Jag SKA ta mig i kragen. Min vardag just nu: jobba, komma hem, somna i soffan, dricka kaffe och äta en massa onyttigt, lägga sig, vakna och dra iväg till jobbet. Sedan går det bara runt runt runt..

Fick order om att göra ett livslängdstest.. order eller order, det var en uppgift i förra kursen. Töntig kurs förresten, jag har i stort sett gäspat mig igenom den. Men men.. enligt livslängdstestet skulle jag som det såg ut då leva till 99. Riktigt bra tycker jag, men av någon sjuk anledning så fick jag feedback på 11 sidor med förslag på hur jag skulle kunna förlänga mitt liv. Va?? Det både räcker och blir över med 99 tack!

Glädjedödartestet kom minsann på hur jag skulle kunna leva till 99,5: sluta med kaffe!! Så jag ska ge upp det enda som får igång mig på morgonen för att leva ett halvår längre än beräknat...? Skulle inte tro det.

För att spinna vidare så ska jag nu göra en hälsoprofil genom jobbet... och jag ska tydligen vara beredd på att göra en del förändringar med mitt liv. Kan ju vara bra, en spark i baken kan behövas emellanåt. Med tanke på att hälsoprofilen ska utvärderas nästa år  så har jag ju något att jobba emot.

Förresten... den 18 januari kommer jag vara pluggfri. Jag har äntligen insett mina begränsningar. Det räcker med det här jobbet, våra två väldigt väldigt storslagna planer, hemmalivet, katterna och att försöka åka och hälsa på familjen någon gång.

Positivt just nu:
¤  Det är inte så dumt att vara tillsvidare anställd inom kommun trots allt!
¤  Jag har en sambo som förser mig med mat och matlådor
¤  Jag har en sambo som just nu är den ende som ordnar med våra weddingplans
¤  Mitt jobb känns jäkligt meningsfullt. I make a difference.
¤  Snart är det advent och jag får pynta! Katterna ser nog också fram emot det.. massor att riva ned!
¤  Snart är det advent och då ska det glöggas!
¤  Snart är det advent och jag får inviga vår nya adventsljusstake!
¤  Min symaskin är BÄST!
¤  Vi har fyra oöppnade kaffepaket (jag tror jag överlever helgen)

Shit alltså. Första "riktiga" jobbveckan har symboliserats av KAOS och fullt ös. Men jag har varit hejdundrande lycklig kan också tilläggas. I kaoset finns en stor trygghet som jag anser kommer från vår chef och oss medarbetare som grupp. Det här känns bra. Jag var alldeles villrådig i fredags kväll när jag skulle köra hem, var nästan så jag inte ville gå därifrån - mest med tanke på att fredagens sorti innebar tredarsledigt. Jag kommer ju ha noll koll när jag går på igen på tisdag. Nä fy var jag är glad att jag tog det här jobbet :o)

Nog om det nu. Fokus måste istället få vila på min käre broder, Mr Oh So Tough som gärna bevisar sig med att bryta arm med folk. Grabben och hans ena kollega har tydligen letat land och rike efter källan till ett gäng jamningar. Till slut hittade de det här pyret under en buske:

Lillpyret fick efter lite om och men komma till mor och far, vilket alla tre verkar vara superlyckliga över. James är han numera döpt till och visst är han lite lik Felix? Om man bara skalar bort några kilon *host*

Hmm... eller inte....huvudfärgen stämmer iaf :o) Lite ledsen är jag iaf, kommer ju dröja innan jag får träffa lille James. Kanske i trettondagshelgen. Men så jäkla långt är det väl inte dit?

Äntligen ledigt må jag säga! Att man kan bli så av att starta en ny verksamhet... :o) På måndag börjar allvaret, det ser jag fram emot. Insåg att jag tycker riktigt synd om dem som inte får arbeta med den målgrupp jag arbetar med och kommer arbeta med. Själv mår jag toppen då, även om det är utmanande och slitsamt.

Invigningen var i torsdags. Le grand finale på förberedelse-eran?

Jag har inte varit så social på sista tiden. Idag har jag vägrat prata med folk sedan jag kom hem, behövde tid för att landa.

Idag var en dag som skruvade till sig ganska bra. Förvirringen var total när jag skulle hem idag och såg tre, på pricken, likadana bilar som jag och Nicke har. Inte mindes jag var jag hade parkerat heller så jag fick kila runt och kolla nummerplåtar tills jag hittade rätt. Det är skruvat! Tog mig ut ur stan och körde hemåt i godan ro, reflekterade över att jag var väldigt avslappnad och har varit det den senaste tiden jag kört bil. Det tar sig, tänkte jag. Givetvis möter jag lite längre fram på 90-sträckan en bilist i en tvär kurva som frenetiskt blinkar med hellyset och bredvid denne, alltså på min körbana, är det en (ursäkta språket) IDIOT som kör om i sjujäkla hög hastighet. Reflexerna tog över och jag väjde åt höger, bilisten bakom mig likaså, men det var farligt nära att vi hade krockat med den mötande omkörande.

När chocken hade lagt sig upptäckte jag att jag inte var i diket iaf, jag hade väjt in på en p-plats. Tack och lov för den! När jag väl vågade mig ur bilen tog jag ett varv och kollade så att den var ok och funderade på hur jag skulle berätta det för Nicke samt få honom att komma dit och hämta bilen, för just då tänkte jag aldrig aldrig mer köra bil. Meen så var det ju bilisten bakom mig som kom fram och började snacka, svor en massa över galningen, snackade renault, svor lite till, klagade över att han inte hade någon mjölk hemma så han kunde dricka kaffe, förbannade omköraren osv.

Sedan sa han: "jag ger mig fan på att den där jäveln inte blinkar när han ska ut ur rondeller heller!!" Då började jag hysteriskratta. Det är så sant, i Västerås är det nog en på 99 som blinkar ut ur rondellerna, det är lite djungelns lag överhuvudtaget i trafiken - trots att det brukar vara poliser här och var. Så fort jag ser någon som faktiskt signalerar så utgår jag från att det är en turist eller någon inflyttad. Jag bekände färg för karln, att jag funderade på att låta sambon hämta bilen (själv tänkte jag gå hem - cykelbanan och vägen är det iaf en bit mellanrum till) och fick en överförvånad blick tillbaka. "Varför det?! Du gjorde ju inget fel!!". Därefter följde en vidare föreläsning i ämnet "Klart du ska köra bil!"

Summa sumarum: Jag satte mig faktiskt i bilen igen och tog mig hem till lilla Skultuna. Fick höra av Nicke att han minsann skulle ha tvingat mig att köra han också - för annars skulle jag aldrig mer ha gjort det, och det har han nog rätt i.

Det har gått en arbetsvecka av mitt nya liv.
Jag är nu ordinarie personal.
Högtidligt.... :o)

Veckan har innehållit teambuildning med psykolog bland annat... det var början på allt, och rätt början enligt min åsikt. Vi skapade en grund att stå på och kunde därefter ägna oss åt själva verksamheten. God dammit, vad det är mycket att göra! :o) Invigning nästa torsdag....

Det här tar jag med mig till min nya arbetsplats "Assumption is the mother of all fuck-ups".

Känslan då? Ja vad ska man säga.... det är finemang i väntan på de boende... det är ju de jag vill arbeta med :o) Hysterishoppa och inreda, bygga ihop möbler... nej tack... bara till mitt eget hem! :o)) Visst är det kul, men jag tror jag har svaret på huruvida jag skulle bli inredare eller socionom.... inredning är helt enkelt inte tillräckligt "tungt" eller utmanande för mig :o) Lika bra att låta det vara en skitkul hobby!

Sedan så är jag ingen 8-17 person. Verkligen inte. Hujedamig, vad det är jobbigt att kliva upp tidigt varje morgon. Jag sitter och stirrar in i väggen tills kaffet är klart och sen börjar jag vakna i... sen går man ut till bilen, och här har det faktiskt varit frost nu och halka. Har minsann skrapat rutorna på bilen tre dar i rad. Positivt om det då, jag har hittat till alla platser vi har varit på i Västerås iaf, man I'm good! Det bästa av allt... jag har (tamigfan) fixat felfria parkeringar utan vare sig ångest eller oro inblandat. Lovande.

I helgen ska jag syyyyyyy och sova en massa! Nästa vecka kommer garanterat köra slut på mig :o) På måndag har jag lovat att fika med en kompis, och det SKA jag göra. Känns som evigheter sedan. Därefter har jag sett ut ett bord på ikea som jag ska köpa... och någon dag vore det bra att boka en festlokal, men när ska det hinnas med?

Vigsellokal är klar, så gott som, vi ska kolla in dem om en månad när allt är klart. Men jag tror det blir där iaf... vore riktigt riktigt nice!!!

Imorgon är det dags!!!!!!
Det jag fruktar allra mest är att ta mig dit. Hur i hela friden ska jag hitta??? Som det inte är nog är det såklart flera olika platser vi ska vara på under introduktionen och utbildningen.. och jag då, som har noll koll!!!

Givetvis har jag börjat fundera över min blotta existens och vad tusan jag kan tillföra. Hur fick jag det här jobbet? Borde jag inte ha tagit nåt jag kan, typ biståndshandläggare? Varför ska jag vara daredevil för?? Vadå min absoluta passion, det här går ju inte, backa tillbaka och ta den trygga vägen istället. Jisses.

Men va FAN. Ryck upp dig Carin!!! Är det inte ditt drömjobb för tusan?? Sluta vara en sån chicken!!

Satt och fräste över det förbannade spssskitsjävlaprogrammet idag och undrade vad tusan jag höll på med där också. Det hela slutade med att jag nu droppar den kursen så jag kan fokusera på jobb och bröllop. Important stuff. Jag vill ha ett liv också förresten. Lite meningslös tid när jag bara kan dega framför tvn. Tror jag kommer behöva mycket sånt nu.

Dagens ironi eller vad man nu ska kalla det:
Min m2b, ni vet, mannen som är bergsäker på att han ska dela sitt liv med mig och påstår att han kan tala om allt han vill för mig och blablabla.... han fick en snusdosa av sina kompisar när han åkte till åland... har han talat om det för mig? Nej. Fine, det kan jag leva med. Jag berättar inte när jag går över min dagliga rekommenderade koffeindos heller.

Nåja. Hur jag kom på karln.... jag klev helt sonika in i datorrummet, känner doften av snus, och inte bara snus... rapé!!! Den som jag snusade för flera år sedan! "Fan vad det luktar snus" säger jag högt och irriterat varvid färgen på Nickes ansikte raskt närmar sig rött... (typ bordeaux hehe) och han klämmer ur sig ett pipigt "ja". Därefter börjar han raskt försvara sig med att "han fick dosan av sin kompis" "han har inte alls försökt dölja det för mig, han såg bara ingen anledning att berätta" och min favorit "jag har inte alls gömt dosan!!!". Dosan låg förövrigt i en låda i datorrummet, längst bak och under en massa papper. Hmm. Och för att inte ha försökt dölja det för mig har han varit duktig på att ta snus när jag inte är i närheten. Vilken murvel. Var ju rena rama turen att jag kom på honom.

Rolig jäkel. Jag skrattade som bara den, tårarna rann när jag såg hans förnärmade min. Vad ska det bli av oss två egentligen??

Det värsta av allt: han vägrade ge mig en snus "för han hade så få kvar". Men jag tror han blev stött när jag började reta honom. Stackars karl.

*gulp*
På måndag börjar mitt nya liv! Idag ville jag knappt gå upp ur sängen... det känns pirrigt, nervöst och spännande! De två första dagarna ska vi "lära känna varandra och bygga teamet" med hjälp av en psykolog.... jisses liksom! Tänk att jag får vara med om det här! Det känns så jäkla stort!!

Jag har haft ledigt i en vecka nu (helt otroligt, det är precis en vecka sedan jag slutade mitt förra jobb), mor har varit här och vi har shoppat loss och fikat loss, precis som tanken var. Det har varit grymt skönt att ha henne här, jag har helt slappnat av och bara haft kul hela tiden. For till moster en dag och gick på marknad - kom hem med två handväskor - en till jobbet och en till shoppandet; hehe.

Jag har klippt mig och tonat håret också, hittade inga jobbskor jag fastnade för men däremot en massa småsaker till hemmet och några plagg att ha på jobbet. Träffade en boende häromdagen och blev alldeles varm av mottagandet jag fick! Nog kommer jag sakna dem, definitivt.

Det känns som om det har luckrats upp nu, jag är glad och sprallig och ser ljust på framtiden. Förvisso är det min favoritårstid nu också, beror nog mycket på det. Att jag fick byta jobb gjorde nog det mesta. Nog för att jag trivdes på det andra, det var helt ok, arbetet med boendet var otroligt givande och jag lärde mig massor... men det var tungt att gå dit och jag mådde pest i augusti när jag gick med på att förlänga vikariatet. Jag är glad att jag inte behövde stanna där. Tänk om jag hade fått erbjudanden i omvänd ordning, då hade jag varit kvar där och missat den här chansen.

Näe skitsamma. Jag vill bara sy just nu! Fick en symaskin i födelsedagspresent och nu står den här och bjuder ut sig. Tyvärr har jag ingenting att sy än, vad ska jag göra? Hjälp!! Jag ska iof införskaffa jultyger snart så jag kan sy julgardiner. Julgardiner av jultyg, inte påskgardiner av jultyg. (Jag är bara såååå dryg). Sedan fick vi förlovningspresenter också, jättemysigt!

Felix ligger och sover i en kartong som det står "bort" på. Antar att han ville följa med morsan hem, de var ju som ler och långhalm hela veckan. Fan vad söt han är. Freddan har tagit tillbaka "sin" bäddsoffa (mor sov ju i den) och vaktar den noga. Vilka killar jag bor med. Nicke fällde en störtskön kommentar igår: "Vad skönt det var att ha din mamma här. Köket var kliniskt rent och jag behövde inte oroa mig för dig" Hmpf. Kanske säger en del om min sinnesstämning de senaste veckorna. Tack och lov att även skitperioder tar slut.



På måndag, på måndag...

Kunde inte stå emot att citera en del av syrrans kommentar på ett av mina blogginlägg:
"hm.. jag förstår inte riktigt.."mitt o Nickes bröllop" Men jag då??!!! Det e ju nästan mer MITT än Nickes bröllop!Så rätt uttryckt vore det : "Mitt o syrrans bröllop"..."

(Jag är för övrigt klar med en helt otippad del.)

Nåja. Anledningen till citeringen har sin grund i att jag på flera ställen på olika bröllopscommuntys lagt märke till att folk  uppger att de "planerar bröllop - med älsklingen". Jahopp. Vilken tur, så de inte planerar med "hatingen" eller vad man nu ska kalla det. Eller är det så att de planerar bröllop med älsklingen men ska gifta sig med någon annan?

Eller är det för att de är rädda att folk ska tro att "älsklingen" inte alls är med i planeringsjobbet. Han/hon kanske inte är det förstås. Ja, jag säger då det, jag blir bara konfunderad. Nicke är självfallet med i planeringen, jag menar herregud, mina gamla föreställningar och planerigar om ett eventuellt bröllop (snabbvigsel på rådhuset) har heeeelt försvunnit, allt för hans (somliga skulle säga romantiska, andra galna) idéer. På så vis kanske det är mer Nickes bröllop än mitt också, syrran.

Jaja. Men jag tror jag har hunnit ikapp honom. Vilket också är tack vare kära syster. Det är väl bara att jag går och klargör för alla "planerar bröllop - med syrran".

Jag har inte druckit kaffe sedan måndagen den 17:e vilket nu har satt sina effekter. För så är det, det är givetvis kaffet, och inte magkatarren som är det primära problemet. Öh? Ok, men det är sant. Jag kan ta magkatarr, men jag kan inte ta ett liv utan kaffe. Helsefyr heller.

Det fina med att ha utbildningen jag har, analysegenskapen som är så jag, samt jobbet jag har är att jag kan tolka och förstå mig själv på hundra olika sätt. Jag har även blivit överparanoid och bergsäker på att jag, för närvarande, håller på att utveckla en personlighetsklyvning (eller så har jag alltid haft det - men realisten och snällingen av oss har flytt fältet).

Det är min sista vecka nu. Idag kom Elaka Carin fram. Objektivt sett kan jag skylla det på för lite kaffekonsumtion (nähä!!?) men subjektivt sett så tycker jag de förtjänar det. Idag var jag no mercy mot de som snackade skit om mitt majorlifedesicion (ska jag fortsätta som vikarie på en plats jag trivs bra på.. eller ska jag ta mitt drömjobb som också innebär fast anställning... hmm.. tough call). 

Oj vad dramatiskt det låter. Nåja, det som hände var att jag hade en tonårsrevolution... eller möjligen så hade jag precis fyllt 3 år. Jag vägrade ta på mig några extra turer, krävde rast (min andra rast på fyra månader) och var allmänt kinkig. Fast inte mot de som varit schyssta och som jag diggar stenhårt förstås... i stort sett alla. 

Det enda jag vill nu är att shoppa för kung och fosterland, dricka massa kaffe, shoppa och dricka kaffe, shoppa och dricka kaffe. Jag har lust att dra iväg imorgon men det skulle innebära att jag måste ta bilen vilket innebär att jag måste parkera. What the fuck. Om jag bara kunde nöja mig med att plöja stan liksom. Fönstershoppa tills morsan kommer hit. 

Stackars mamma. Jag kommer att överrösa henne med frågor om hur i hela friden vi ska göra med mitt och Nickes bröllop. Jag försöker att tänka på viktiga saker som lokal, fotograf, hur många vi ska vara osv... men dummernöten tänker ju bara på färger!!!!! Hilfe hilfe!

Jag är inte klok, det är sant. Eller så har jag börjat tvånga jag med, man blir väl som man umgås? Av ren reflex fortsätter jag gå in på ams när jag inte har något som helst skäl till det. Jag fick ju jobbet jag sökte! Det är snart en månad sedan beskedet och jag verkar ännu inte har förstått det. Borde ha slappnat av när jag skrev på anställningsavtalet.... förhoppningsvis förstår jag det på introduktionen!

Annars då?? Fyra pass kvar. 8 dagar kvar tills mamma kommer hit. Mer då? Joo Nicke far bort helgen som kommer så jag får helt enkelt ha fest för mig själv.... Hade det väl varit ändå, tror vi har bara whiskey här hemma. Men fasen Tess, I miss you!!!! Egentligen borde det ha varit vinkväll med dig.. memories....

I veckan ska jag ta mig i kragen och ringa runt lite. Lokaler och frissa typ.

Näää, ska väl skriva färdigt etikarbetet och sen inte göra så mycket...