peigi

Shit alltså. Första "riktiga" jobbveckan har symboliserats av KAOS och fullt ös. Men jag har varit hejdundrande lycklig kan också tilläggas. I kaoset finns en stor trygghet som jag anser kommer från vår chef och oss medarbetare som grupp. Det här känns bra. Jag var alldeles villrådig i fredags kväll när jag skulle köra hem, var nästan så jag inte ville gå därifrån - mest med tanke på att fredagens sorti innebar tredarsledigt. Jag kommer ju ha noll koll när jag går på igen på tisdag. Nä fy var jag är glad att jag tog det här jobbet :o)

Nog om det nu. Fokus måste istället få vila på min käre broder, Mr Oh So Tough som gärna bevisar sig med att bryta arm med folk. Grabben och hans ena kollega har tydligen letat land och rike efter källan till ett gäng jamningar. Till slut hittade de det här pyret under en buske:

Lillpyret fick efter lite om och men komma till mor och far, vilket alla tre verkar vara superlyckliga över. James är han numera döpt till och visst är han lite lik Felix? Om man bara skalar bort några kilon *host*

Hmm... eller inte....huvudfärgen stämmer iaf :o) Lite ledsen är jag iaf, kommer ju dröja innan jag får träffa lille James. Kanske i trettondagshelgen. Men så jäkla långt är det väl inte dit?