peigi

Äntligen ledigt må jag säga! Att man kan bli så av att starta en ny verksamhet... :o) På måndag börjar allvaret, det ser jag fram emot. Insåg att jag tycker riktigt synd om dem som inte får arbeta med den målgrupp jag arbetar med och kommer arbeta med. Själv mår jag toppen då, även om det är utmanande och slitsamt.

Invigningen var i torsdags. Le grand finale på förberedelse-eran?

Jag har inte varit så social på sista tiden. Idag har jag vägrat prata med folk sedan jag kom hem, behövde tid för att landa.

Idag var en dag som skruvade till sig ganska bra. Förvirringen var total när jag skulle hem idag och såg tre, på pricken, likadana bilar som jag och Nicke har. Inte mindes jag var jag hade parkerat heller så jag fick kila runt och kolla nummerplåtar tills jag hittade rätt. Det är skruvat! Tog mig ut ur stan och körde hemåt i godan ro, reflekterade över att jag var väldigt avslappnad och har varit det den senaste tiden jag kört bil. Det tar sig, tänkte jag. Givetvis möter jag lite längre fram på 90-sträckan en bilist i en tvär kurva som frenetiskt blinkar med hellyset och bredvid denne, alltså på min körbana, är det en (ursäkta språket) IDIOT som kör om i sjujäkla hög hastighet. Reflexerna tog över och jag väjde åt höger, bilisten bakom mig likaså, men det var farligt nära att vi hade krockat med den mötande omkörande.

När chocken hade lagt sig upptäckte jag att jag inte var i diket iaf, jag hade väjt in på en p-plats. Tack och lov för den! När jag väl vågade mig ur bilen tog jag ett varv och kollade så att den var ok och funderade på hur jag skulle berätta det för Nicke samt få honom att komma dit och hämta bilen, för just då tänkte jag aldrig aldrig mer köra bil. Meen så var det ju bilisten bakom mig som kom fram och började snacka, svor en massa över galningen, snackade renault, svor lite till, klagade över att han inte hade någon mjölk hemma så han kunde dricka kaffe, förbannade omköraren osv.

Sedan sa han: "jag ger mig fan på att den där jäveln inte blinkar när han ska ut ur rondeller heller!!" Då började jag hysteriskratta. Det är så sant, i Västerås är det nog en på 99 som blinkar ut ur rondellerna, det är lite djungelns lag överhuvudtaget i trafiken - trots att det brukar vara poliser här och var. Så fort jag ser någon som faktiskt signalerar så utgår jag från att det är en turist eller någon inflyttad. Jag bekände färg för karln, att jag funderade på att låta sambon hämta bilen (själv tänkte jag gå hem - cykelbanan och vägen är det iaf en bit mellanrum till) och fick en överförvånad blick tillbaka. "Varför det?! Du gjorde ju inget fel!!". Därefter följde en vidare föreläsning i ämnet "Klart du ska köra bil!"

Summa sumarum: Jag satte mig faktiskt i bilen igen och tog mig hem till lilla Skultuna. Fick höra av Nicke att han minsann skulle ha tvingat mig att köra han också - för annars skulle jag aldrig mer ha gjort det, och det har han nog rätt i.