peigi

Shit alltså. Första "riktiga" jobbveckan har symboliserats av KAOS och fullt ös. Men jag har varit hejdundrande lycklig kan också tilläggas. I kaoset finns en stor trygghet som jag anser kommer från vår chef och oss medarbetare som grupp. Det här känns bra. Jag var alldeles villrådig i fredags kväll när jag skulle köra hem, var nästan så jag inte ville gå därifrån - mest med tanke på att fredagens sorti innebar tredarsledigt. Jag kommer ju ha noll koll när jag går på igen på tisdag. Nä fy var jag är glad att jag tog det här jobbet :o)

Nog om det nu. Fokus måste istället få vila på min käre broder, Mr Oh So Tough som gärna bevisar sig med att bryta arm med folk. Grabben och hans ena kollega har tydligen letat land och rike efter källan till ett gäng jamningar. Till slut hittade de det här pyret under en buske:

Lillpyret fick efter lite om och men komma till mor och far, vilket alla tre verkar vara superlyckliga över. James är han numera döpt till och visst är han lite lik Felix? Om man bara skalar bort några kilon *host*

Hmm... eller inte....huvudfärgen stämmer iaf :o) Lite ledsen är jag iaf, kommer ju dröja innan jag får träffa lille James. Kanske i trettondagshelgen. Men så jäkla långt är det väl inte dit?

Äntligen ledigt må jag säga! Att man kan bli så av att starta en ny verksamhet... :o) På måndag börjar allvaret, det ser jag fram emot. Insåg att jag tycker riktigt synd om dem som inte får arbeta med den målgrupp jag arbetar med och kommer arbeta med. Själv mår jag toppen då, även om det är utmanande och slitsamt.

Invigningen var i torsdags. Le grand finale på förberedelse-eran?

Jag har inte varit så social på sista tiden. Idag har jag vägrat prata med folk sedan jag kom hem, behövde tid för att landa.

Idag var en dag som skruvade till sig ganska bra. Förvirringen var total när jag skulle hem idag och såg tre, på pricken, likadana bilar som jag och Nicke har. Inte mindes jag var jag hade parkerat heller så jag fick kila runt och kolla nummerplåtar tills jag hittade rätt. Det är skruvat! Tog mig ut ur stan och körde hemåt i godan ro, reflekterade över att jag var väldigt avslappnad och har varit det den senaste tiden jag kört bil. Det tar sig, tänkte jag. Givetvis möter jag lite längre fram på 90-sträckan en bilist i en tvär kurva som frenetiskt blinkar med hellyset och bredvid denne, alltså på min körbana, är det en (ursäkta språket) IDIOT som kör om i sjujäkla hög hastighet. Reflexerna tog över och jag väjde åt höger, bilisten bakom mig likaså, men det var farligt nära att vi hade krockat med den mötande omkörande.

När chocken hade lagt sig upptäckte jag att jag inte var i diket iaf, jag hade väjt in på en p-plats. Tack och lov för den! När jag väl vågade mig ur bilen tog jag ett varv och kollade så att den var ok och funderade på hur jag skulle berätta det för Nicke samt få honom att komma dit och hämta bilen, för just då tänkte jag aldrig aldrig mer köra bil. Meen så var det ju bilisten bakom mig som kom fram och började snacka, svor en massa över galningen, snackade renault, svor lite till, klagade över att han inte hade någon mjölk hemma så han kunde dricka kaffe, förbannade omköraren osv.

Sedan sa han: "jag ger mig fan på att den där jäveln inte blinkar när han ska ut ur rondeller heller!!" Då började jag hysteriskratta. Det är så sant, i Västerås är det nog en på 99 som blinkar ut ur rondellerna, det är lite djungelns lag överhuvudtaget i trafiken - trots att det brukar vara poliser här och var. Så fort jag ser någon som faktiskt signalerar så utgår jag från att det är en turist eller någon inflyttad. Jag bekände färg för karln, att jag funderade på att låta sambon hämta bilen (själv tänkte jag gå hem - cykelbanan och vägen är det iaf en bit mellanrum till) och fick en överförvånad blick tillbaka. "Varför det?! Du gjorde ju inget fel!!". Därefter följde en vidare föreläsning i ämnet "Klart du ska köra bil!"

Summa sumarum: Jag satte mig faktiskt i bilen igen och tog mig hem till lilla Skultuna. Fick höra av Nicke att han minsann skulle ha tvingat mig att köra han också - för annars skulle jag aldrig mer ha gjort det, och det har han nog rätt i.

Det har gått en arbetsvecka av mitt nya liv.
Jag är nu ordinarie personal.
Högtidligt.... :o)

Veckan har innehållit teambuildning med psykolog bland annat... det var början på allt, och rätt början enligt min åsikt. Vi skapade en grund att stå på och kunde därefter ägna oss åt själva verksamheten. God dammit, vad det är mycket att göra! :o) Invigning nästa torsdag....

Det här tar jag med mig till min nya arbetsplats "Assumption is the mother of all fuck-ups".

Känslan då? Ja vad ska man säga.... det är finemang i väntan på de boende... det är ju de jag vill arbeta med :o) Hysterishoppa och inreda, bygga ihop möbler... nej tack... bara till mitt eget hem! :o)) Visst är det kul, men jag tror jag har svaret på huruvida jag skulle bli inredare eller socionom.... inredning är helt enkelt inte tillräckligt "tungt" eller utmanande för mig :o) Lika bra att låta det vara en skitkul hobby!

Sedan så är jag ingen 8-17 person. Verkligen inte. Hujedamig, vad det är jobbigt att kliva upp tidigt varje morgon. Jag sitter och stirrar in i väggen tills kaffet är klart och sen börjar jag vakna i... sen går man ut till bilen, och här har det faktiskt varit frost nu och halka. Har minsann skrapat rutorna på bilen tre dar i rad. Positivt om det då, jag har hittat till alla platser vi har varit på i Västerås iaf, man I'm good! Det bästa av allt... jag har (tamigfan) fixat felfria parkeringar utan vare sig ångest eller oro inblandat. Lovande.

I helgen ska jag syyyyyyy och sova en massa! Nästa vecka kommer garanterat köra slut på mig :o) På måndag har jag lovat att fika med en kompis, och det SKA jag göra. Känns som evigheter sedan. Därefter har jag sett ut ett bord på ikea som jag ska köpa... och någon dag vore det bra att boka en festlokal, men när ska det hinnas med?

Vigsellokal är klar, så gott som, vi ska kolla in dem om en månad när allt är klart. Men jag tror det blir där iaf... vore riktigt riktigt nice!!!

Imorgon är det dags!!!!!!
Det jag fruktar allra mest är att ta mig dit. Hur i hela friden ska jag hitta??? Som det inte är nog är det såklart flera olika platser vi ska vara på under introduktionen och utbildningen.. och jag då, som har noll koll!!!

Givetvis har jag börjat fundera över min blotta existens och vad tusan jag kan tillföra. Hur fick jag det här jobbet? Borde jag inte ha tagit nåt jag kan, typ biståndshandläggare? Varför ska jag vara daredevil för?? Vadå min absoluta passion, det här går ju inte, backa tillbaka och ta den trygga vägen istället. Jisses.

Men va FAN. Ryck upp dig Carin!!! Är det inte ditt drömjobb för tusan?? Sluta vara en sån chicken!!

Satt och fräste över det förbannade spssskitsjävlaprogrammet idag och undrade vad tusan jag höll på med där också. Det hela slutade med att jag nu droppar den kursen så jag kan fokusera på jobb och bröllop. Important stuff. Jag vill ha ett liv också förresten. Lite meningslös tid när jag bara kan dega framför tvn. Tror jag kommer behöva mycket sånt nu.

Dagens ironi eller vad man nu ska kalla det:
Min m2b, ni vet, mannen som är bergsäker på att han ska dela sitt liv med mig och påstår att han kan tala om allt han vill för mig och blablabla.... han fick en snusdosa av sina kompisar när han åkte till åland... har han talat om det för mig? Nej. Fine, det kan jag leva med. Jag berättar inte när jag går över min dagliga rekommenderade koffeindos heller.

Nåja. Hur jag kom på karln.... jag klev helt sonika in i datorrummet, känner doften av snus, och inte bara snus... rapé!!! Den som jag snusade för flera år sedan! "Fan vad det luktar snus" säger jag högt och irriterat varvid färgen på Nickes ansikte raskt närmar sig rött... (typ bordeaux hehe) och han klämmer ur sig ett pipigt "ja". Därefter börjar han raskt försvara sig med att "han fick dosan av sin kompis" "han har inte alls försökt dölja det för mig, han såg bara ingen anledning att berätta" och min favorit "jag har inte alls gömt dosan!!!". Dosan låg förövrigt i en låda i datorrummet, längst bak och under en massa papper. Hmm. Och för att inte ha försökt dölja det för mig har han varit duktig på att ta snus när jag inte är i närheten. Vilken murvel. Var ju rena rama turen att jag kom på honom.

Rolig jäkel. Jag skrattade som bara den, tårarna rann när jag såg hans förnärmade min. Vad ska det bli av oss två egentligen??

Det värsta av allt: han vägrade ge mig en snus "för han hade så få kvar". Men jag tror han blev stött när jag började reta honom. Stackars karl.

*gulp*
På måndag börjar mitt nya liv! Idag ville jag knappt gå upp ur sängen... det känns pirrigt, nervöst och spännande! De två första dagarna ska vi "lära känna varandra och bygga teamet" med hjälp av en psykolog.... jisses liksom! Tänk att jag får vara med om det här! Det känns så jäkla stort!!

Jag har haft ledigt i en vecka nu (helt otroligt, det är precis en vecka sedan jag slutade mitt förra jobb), mor har varit här och vi har shoppat loss och fikat loss, precis som tanken var. Det har varit grymt skönt att ha henne här, jag har helt slappnat av och bara haft kul hela tiden. For till moster en dag och gick på marknad - kom hem med två handväskor - en till jobbet och en till shoppandet; hehe.

Jag har klippt mig och tonat håret också, hittade inga jobbskor jag fastnade för men däremot en massa småsaker till hemmet och några plagg att ha på jobbet. Träffade en boende häromdagen och blev alldeles varm av mottagandet jag fick! Nog kommer jag sakna dem, definitivt.

Det känns som om det har luckrats upp nu, jag är glad och sprallig och ser ljust på framtiden. Förvisso är det min favoritårstid nu också, beror nog mycket på det. Att jag fick byta jobb gjorde nog det mesta. Nog för att jag trivdes på det andra, det var helt ok, arbetet med boendet var otroligt givande och jag lärde mig massor... men det var tungt att gå dit och jag mådde pest i augusti när jag gick med på att förlänga vikariatet. Jag är glad att jag inte behövde stanna där. Tänk om jag hade fått erbjudanden i omvänd ordning, då hade jag varit kvar där och missat den här chansen.

Näe skitsamma. Jag vill bara sy just nu! Fick en symaskin i födelsedagspresent och nu står den här och bjuder ut sig. Tyvärr har jag ingenting att sy än, vad ska jag göra? Hjälp!! Jag ska iof införskaffa jultyger snart så jag kan sy julgardiner. Julgardiner av jultyg, inte påskgardiner av jultyg. (Jag är bara såååå dryg). Sedan fick vi förlovningspresenter också, jättemysigt!

Felix ligger och sover i en kartong som det står "bort" på. Antar att han ville följa med morsan hem, de var ju som ler och långhalm hela veckan. Fan vad söt han är. Freddan har tagit tillbaka "sin" bäddsoffa (mor sov ju i den) och vaktar den noga. Vilka killar jag bor med. Nicke fällde en störtskön kommentar igår: "Vad skönt det var att ha din mamma här. Köket var kliniskt rent och jag behövde inte oroa mig för dig" Hmpf. Kanske säger en del om min sinnesstämning de senaste veckorna. Tack och lov att även skitperioder tar slut.



På måndag, på måndag...

Kunde inte stå emot att citera en del av syrrans kommentar på ett av mina blogginlägg:
"hm.. jag förstår inte riktigt.."mitt o Nickes bröllop" Men jag då??!!! Det e ju nästan mer MITT än Nickes bröllop!Så rätt uttryckt vore det : "Mitt o syrrans bröllop"..."

(Jag är för övrigt klar med en helt otippad del.)

Nåja. Anledningen till citeringen har sin grund i att jag på flera ställen på olika bröllopscommuntys lagt märke till att folk  uppger att de "planerar bröllop - med älsklingen". Jahopp. Vilken tur, så de inte planerar med "hatingen" eller vad man nu ska kalla det. Eller är det så att de planerar bröllop med älsklingen men ska gifta sig med någon annan?

Eller är det för att de är rädda att folk ska tro att "älsklingen" inte alls är med i planeringsjobbet. Han/hon kanske inte är det förstås. Ja, jag säger då det, jag blir bara konfunderad. Nicke är självfallet med i planeringen, jag menar herregud, mina gamla föreställningar och planerigar om ett eventuellt bröllop (snabbvigsel på rådhuset) har heeeelt försvunnit, allt för hans (somliga skulle säga romantiska, andra galna) idéer. På så vis kanske det är mer Nickes bröllop än mitt också, syrran.

Jaja. Men jag tror jag har hunnit ikapp honom. Vilket också är tack vare kära syster. Det är väl bara att jag går och klargör för alla "planerar bröllop - med syrran".